I en biopics fallgrop hittar vi Ted- För kärlekens skull

Foto: Anders Deros, länk Aftonbladet.

Snacka om att inte starta bioåret på rätt sida…

Jag gillar att gilla film, därmed gillar jag inte att ogilla film. Den svenska biopicen fortsätter dock vara något av det jag ogillar mest inom hela svenska filmindustrin. Jag borde kanske för rättvisans skull börja med att säga att jag inte hatade Ted: För Kärlekens skull. Den visar dock sig vara någonting mycket värre, medelmåttig. Tyvärr knappt ens det.

Hannes Holms förra film En man som heter Ove överraskade med sina ärliga karaktärer och upplyftande handlingsram. Jag önskar att han kunde göra samma sak här med sin nya film Ted- För kärlekens skull, detta är tyvärr inte fallet. Tyvärr, skriver jag med fullaste uppriktighet. Jag vill att det inte bara ska gå bra för svensk film, utan jag vill även att den ska vara bra. På alla fronter där Holm lyckades med Ove misslyckas han här. Den förra präglades av en passande trist bild, medan den nya rent visuellt inte känns vidare speciell på någon front. Den känns helt enkelt medelmåttig. Att gå från en Oscar-nominerad film till detta känns som en besvikelse på alla sätt och vis. Passionslöst och travande genom ett liv vars tidsspann känns som 5 snarare än 25, förs vi in i medelmåttans besvikelsefulla land där ingenting egentligen är dåligt, utan trist nog bara tråkigt.

Rent generellt är rollsättningen riktigt bra med några utstickare som skiner extra starkt. Peter Viitanen och Happy Jankell är bland de starkaste i listan. En lista som även fylls av Johan Hedenberg, Maria Kulle, Hanna Alström och såklart den evigt närvarande Jonas Karlsson. Den förenämnda Happy, spelar Lotta Ramel och är må filmens fynd då hennes relativt korta skärmtid verkligen lyses upp av en stark och fräsch charm med karisma så det räcker och blir över. Hon har en energi likt ingen annan i filmen bidrar. Även Viitanen med en något mer dramatisk roll än Jankell, spelar den äldre brodern Gärdestad med en naturligt broderlig kärlek som känns fullkomligt ärlig. Vilket tar oss till denna kärleks mottagare, Adam Pålson som den titulära Ted. En skådespelare som börjar filmen med att spela en grabb runt 15/16 år och avslutar som en 40-årig man, detta utan att ändra hållning, röst eller skådespel i allmänhet över huvud taget. Tonåringen i början av filmen känns inte ett dugg olik den medelålders man han spelar efter filmens två timmar är över, håll i åtanke att detta dessutom är en man som upplevt saker som få andra på denna jord någonsin gjort. Absolut gestaltas Ted Gärdestads sjukdom och substansproblem vilket även leder till att Pålson spelar just detta, men fundamentalt i självaste sinnet så ses ingen markant skillnad från akt ett och akt tre. Dock så är karaktären Ted Gärdestad inte bara dåligt spelad utan även en väldigt dåligt skriven karaktär.

Jag vet inte mycket om den riktiga Ted Gärdestad, det vill jag understryka. Detta borde dock inte spela någon roll då filmen först och främst siktar att fungera inom en dramaturgisk tre akt-struktur. Som den själv säger; ”Fritt baserat på Ted Gärdestads liv”. Ted i denna film är osympatisk, naiv och bortskämd, tre mindre bra egenskaper. År 2018 är det inget problem att ha en huvudkaraktär som är så kallad ”antihero”, tvärt om kan det i många fall vara en fördel. Men i detta fall känns det inte som filmens mening att huvudkaraktären är mindre än omtyckt. Redan från ruta ett både skrivs och spelas han som ”charmigt” disträ, något som egentligen tolkas som bortskämt och osympatiskt. Gärdestad är en karaktär som glider igenom handlingen utan någon vidare ansträngning. Hitlåtarna skriver sig själva, inga problem! Ingen möda alls. Detta är ett stort problem. Det må mycket väl ha skett så i verkligheten men om filmen verkligen siktar mot att först och främst fungera dramaturgiskt så måste protagonisten ha någon slags motgång utöver schizofrenin. Som gestaltat nu så spelas en huvudroll vars enda motgång i livet visade sig vara en visserligen mycket tragisk sjukdom, dock inga kreativa eller professionella motgångar överhuvudtaget.

Det är någonstans här alla inblandade borde insett att deras film egentligen har en handling som mycket väl kunde förhöjt hela projektet, problemet ligger bara i perspektivet. Faktumet att Ted är en gudagåva från himmelen som inte kan misslyckas med någonting är ett intressant koncept, men det är mycket mer engagerande att bevittna från sidan snarare än att uppleva det i första hands perspektiv. Till och med titeln, För kärlekens skull, får en starkare betoning om perspektivet hade ändrats till Kenneths snarare än Teds. Kenneth är den bättre karaktären vars eviga sympati och villkorslösa kärlek till sin otacksamme bror är bättre drama. Det skulle ge en ark till huvudkaraktären som börjar som Teds jämlike för att sedan hamna i hans skugga.

Tittar vi Ted- För kärlekens skull kanske mest naturliga föregångare Monica Z så ser vi en film som faller i nästan exakt samma fallgropar som denna gör, den gör det dock med något mer stil än denna anspråkslösa film. Där har vi en enormt väl-anlitad skådespelerska (Edda Magnasson) i huvudrollen som verkligen tog rollen och gjorde Monica Zetterlund till sin egen. Trots sina många brister så har i alla fall Monica i den filmen en ark hon går igenom, hon börjar som en sak och slutar som en annan. Den filmen förmedlar även tid på ett sätt som denna misslyckas med.

Att filmen om Gärdestad är ”Fritt baserat” på Teds liv gör inte mig ett dyft. Så länge dramaturgin visar sig bra nog för en filmisk gestaltning spelar det ingen roll hur pass likt verkligheten filmen är. Ibland skulle manuset till och med behöva tona ner några av de mer otroliga kopplingarna som Ted hade till den dåvarande svenska kändiseliten, deras roller känns ofta överflödiga och det spelas inte helt olikt en flörtande blinkning mot publiken.

Det farligt lätta med biopics är att fastna i ett träsk där publikens medtagna känslor utnyttjas istället för att dramaturgiskt förmedla sina egna. Det är så gott som ett faktum att majoriteten av den svenska befolkningen har någon slags koppling till Ted Gärdestad och hans musik. Vare sig stark eller svag så finns den i de flesta fall där, var man inte levande under hans storhetstid så har man åtminstone sjungit hans låtar på en skolavslutning eller två. Och det är just dessa medtagna känslor och kopplingar till verkligheten som är både filmens enorma svaghet och dess miniskyla styrka. Alldeles för stor del av filmens humor och emotionella beats spelar antingen på en igenkänningsfaktor där publiken förväntas fnittra eftersom de känner igen Björn Borg eller Povel Ramel, eller så väntas publiken fälla en manipulativ tår eftersom en av Teds vackra låtar spelas och det personliga igenkännings-bagaget publiken kånkar med sig in i salongen förväntas ersätta den filmiska berättarkonsten.

Trots detta, låt oss kalla det nostalgiberättande, så måste denna skrivare säga att slutet faktiskt förmår sig styrkan att överkomma den medelmåttande nostalgin till något som, om taget för sig själv, är en väldigt vacker filmad scen med Gärdestads kanske vackraste sång och den kungliga huvudstaden i sin pittoreskaste ögonblick i bakgrunden.

Oavsett detta medgivet väldigt vackra avslut så tar sig aldrig Hannes Holms senaste över medelmåttan och klyschornas fallgrop. Enbart några bra framträdanden samt ett vackert avslut rättar tyvärr inte ett manus som inte ens har ambition till att berätta något mer än en standard biopic som skådats av publiker många gånger förr. Att förhöja genren till något nytt som den fantastiska Love and Mercy gjorde så väl sitter inte ens på kartan i detta fall. Inte hjälper det heller med en huvudskådespelare som inte verkar kapabel till att spela något annat än sig själv trots sin kapabla sångröst och dugliga scennärvaro. Tyvärr, det är det enda jag kan säga. Med några riktigt bra svenska filmår bakom oss så börjar tråkigt nog 2018 med en flopp.