Downsizing både finner och tappar motivation

Foto: Variety. Thumbnail foto: The Playlist.

Jag älskar Alexander Payne. Enligt mig finns det idag ingen annan aktiv regissör som gör likvärdigt humana filmer utan att dyka ner allt för mycket i misären. Det finns liksom en opresenterad naivitet som ändå på något sätt bottnar i det som enbart kan beskrivas som humoristisk tragedi. När den evigt ställda och vedervärdiga frågan kommer om vilken favoritfilm jag har så brukar jag alltid landa på Sideways (2004), detta just eftersom regissörens finstilta svängar passar så väl med min egna smak. Detta tar oss till filmen i talan, Downsizing (2017). Paynes första resa in i den humanistiskt hoppfulla och vetenskapligt ponerade genren science fiction.

Trots min ovannämnda tilltro till regissören är min korta resa till biografen ändock fylld av en känsla av uppgivenhet, allting på ytan ser bra ut. Premissen är, som bra sci-fi ska vara, fascinerade och trovärdig nog. Rollistan är så bra den kan bli, fylld av bland annat Matt Damon, Kristen Wiig, Hong Chau och Udo Kier (!?). Det jag dock faktiskt ser framemot är svensken Rolf Lassgård i sin första stora internationella roll efter Oves succé förra året. En roll som efter biovisningens slut visar sig vara större än först trott och även, som väntat, bra spelad med den där värmen som endast han besitter.

Biografen är fylld av en förvånansvärt ung och tillsynes otaggad publik, jag antar att det inte gick någon bättre film i de andra salongerna. Som alltid sitter det ett par kacklande mammor bakom oss som i vanlig ordning talar i full ton under hela filmen, inget ur det vanliga. Filmen till en början är faktiskt väldigt bra, fylld av Paynes charmiga medelklasstolkning och pålitligt spel av Damon som alltid. Det jag kommer minnas mest är dock Christoph Waltz som i sin piggaste roll på flera år spelar grannen och entreprenören Dusan, en riktigt sjaskig men rolig typ.

Fylld av fascinerande världsbyggning och intressanta moraliska/politiska konsekvenser uppslukas tittaren av en helt ny men likaså bekant värld, där människor kan välja att genomgå en krympning för att rädda både sina ekonomiska situationer och klimatets nedbrytning. Det är ett nöje att se Payne hantera denna genre med subtiliteten och kvickheten som förväntas av honom, det är tydligt att han verkligen var rätt man för projektet. Någonstans närmare slutet av andra och början av den tredje akten släpper dock fascinationen och filmen tappar sin väg. Världen som etablerats så fint finner sig ovilligt undergiven till handlingen som egentligen knappt existerar. Det är tråkigt att den gedigna uppbyggelsen i filmens början finner sig bortglömd vid dess slut, handlingen staplar mållöst runt i jakt på ett passande slut men hittar det tyvärr inte. En omotiverad romans och enormt makabert, men konstigt nog snabbt bortglömt, världsöde försöker hitta ett avslut till filmen, synd nog utan resultat.

I slutändan blir Downsizing ändå en bra bioupplevelse, inte den bästa Payne har erbjudit, men absolut acceptabel i en underbar ouvre. Den räddas av sin kvicka dialog, mästerfyllda världsbyggning och charmiga skådespelare, trots att gästspelet ibland kan kännas lite överdrivet.