"Tårtgeneralen" har ett stort ego
Radarparet Filip och Fredriks senaste film Tårtgeneralen lämnade stort intryck på den svenska filmpubliken förra året. Det är en film som på många sätt och vis är alldeles för självkär, men den överraskar ändå i dess stolligt ömma skildring av Köping och dess invånare.
Det här är textversionen av poddavsnittet som kom ut i höstas.
Jag har aldrig och tänker inte heller i denna recension försöka ljuga mig till att jag gillar programledarduon Filip och Fredrik. Den passionerade, och säkert snäppet till på tok för självseriösa, filmälskaren jag är har aldrig riktigt förlåtit dem för fiaskot som var deras Oscarsgala-kommentatorskap. Nedvärderingen och bristen till respekt de två visade till människor som kämpat hela sina liv för att nå till gamle Oscars podium satte en illa smak som jag sedan dess inte blivit av med. Lusten att såga duons första spelfilm Tårtgeneralen är med andra ord är stor, och jag är som anat inte helt opartisk.
Programledarduons första spelfilm känns faktiskt inte alls som en sådan. Låt mig därför börja med att säga att Tårtgeneralen faktiskt är en bra film, trotts mitt förenämnda agg måste jag erkänna detta. Det finns en självsäkerhet i materialet som snarare hör hemma hos en sedan länge van filmskapare. Detta må vara eftersom handlingen ligger de två nära sedan länge. Upphovet till filmen ligger i duons bok vid samma namn som skildrar den tituläre Tårtgeneralen Hasse P, spelad av Micke Persbrandt i en inspirerad rollsättning. Hasse P är en världsvan man som, i filmens egna ord, rör sig i samhällets fakturafria utkanter. I detta fall blir det Köping, nyligen titulerad Sveriges tråkigaste stad till hela befolkningens förskräck. I ett försök att göra sig av med denna myntning bestämmer han sig för att ställa till med en ordentlig show, baka världens största smörgåstårta. Eftersom den ena halvan av upphovsmännen Filip Hammar växte upp i Köping vid handlingens utspelande 1985, är även han en karaktär som ung pojke spelad av Ben Lundqvist. Delvis till världskapandets otroliga förmån men inte alls till dramaturgins.
Det låter kanske klyschigt att säga, men det stämmer verkligen. Köping är en karaktär i sig, en underbart sjaskig sådan. Ur Filip Hammars barnaögon visas en stad där alla känner alla, och det skulle vara lätt att överdriva de karikatyriga dragen hos invånarna utan att visa personerna där bakom. Men detta spelas istället ömsint i kärleksfulla hyllningar av bland annat Jesper Barkselius (en skådis som hastigt blivit till en personlig favorit) som uppgivna polisen Birger Sjöberg, och den sedan länge av mig älskade Peter Apelgren som Partaj Peter. I övriga färgstarka roller har vi bland annat Tomas Von Brömssen(!), Helena Bergström och en riktigt stark Agnes Lindström Bolmgren. Det finns en otrolig kärlek till staden och en skildring av de där härliga sidorna av ett samhälle som enbart en inföding känner till. Den stolliga sidan visas utan att det blir förnedrande, vilket risken hade varit i någon annans händer.
Men handlingsmässigt blir som skrivet Filip Hammars Köping-ursprung något av en Akilleshäl. Det är nämligen så att karaktären Filip och likaså hans far (spelad av Jens Ohlin) inte ger något egentligt värde till handlingen. Det faktiska syftet så vitt jag kan tolka är att visa hur verklighetens Filip Hammar kom i kontakt med Hasse P till att börja med. Men det blir för mig en onödig metakommentar om hur handlingen ursprungligen kom att bli bok. Denna värdefulla skärmtid hade jag hellre sett Hasse P fördelas då hans ark inte alltid är självklar. Huvudkaraktären går genom förlust efter förlust och det tär lite på tredje akten. Det tolkas väldigt självgott att skriva in sig själv i en handling som inte behöver det. Den självgodhet som strålade starkt under Oscarsnatten för alla dessa år sedan lyser tyvärr lika starkt här.
Filip och Fredrik har så klart en stor publik, även jag har medgivet gillat en del de gjort under åren. Säkerligen är denna förexisterande publik en stor säljpunkt till varför filmen ens blev finansierad. Men de envisa försöken att trycka in den ena upphovshalvan är inte behövda, även fast det kanske höjer filmens profil. Utöver bristen av anledning till att ha Filip som karaktär så agerar han även berättarröst helt i onödan. Narrationen bidrar verkligen ingenting utöver det som visas på bilden, och då blir en känsla av otrolig tvångsmatning av information uppenbar.
Kanske är det så att Filip och Fredrik har varit för kära i sitt eget material. En handlings övergång från bok till film kan lätt bli stökig. ”Kill your darlings” är väl utryckt, men såklart kan det bli svårt när man så länge levt med berättelsen. Hade en tredje eller varför inte helt separat manusförfattare gynnat den ibland tolkade narcissismen, någon som stoppat de ofta väldigt överflödiga sekvenserna som jag kan tänka mig fungerar mycket bättre i bokformat? Jag kan inte låta bli att tro det.
Trots allt detta vinner ändå romansen och kärleken till världen över mig till att gilla Tårtgeneralen, även fast den ibland är relativt ojämn. Skådespelarna gör ett väldigt bra jobb i att spela excentriska karaktärer utan att nå kalkonstatus. Humorn fungerar också till mestadels i att ge lätta skratt, möjligtvis är den lite osäker i huruvida tonen lutar mer mot torrhet eller stollighet. Men det är småpotatis när skildringen av den tidlösa undertryckta mannen mot etablissemanget fungerar så väl som det faktiskt gör, då går det faktiskt att förlåta eventuell upphovsegoism. Precis som staden filmen skildrar är Tårtgeneralen inte den bästa i världen, men den har stolthet, skaparkraft och framförallt karaktär. Den är helt enkelt svår att inte tycka om.