10 Decennier av Svensk Film: Underbarnet Josef Fares och Jalla! Jalla!
Bergmans stora skugga har länge övertagit den internationella bilden av vårt land. Trots att vi har flera andra så kallade auteurer hamnar tyvärr alla i skymundan. I denna följetång kommer vi gå igenom tio svenska filmer av distinkta filmskapare som inte är Bergman. Alla från olika årtionden, och alla har de målat upp en egen distinkt bild av Sverige.
Foto: IMDB
Jalla! Jalla! är ett prima exempel på en film som definierat det moderna Sverige som ingen annan tidigare gjort. Tillskillnad från den tidigare väldigt dogmatiska filmindustrin kom Josef Fares in vid millenniumskiftet, med sin ungdomliga och fräscha stil, för att fullkomligt blåsa ut den tidigare status quon.
Josef Fares behövde för tio år sedan knappt en introduktion, idag undrar jag om det fortfarande stämmer. Med över 50 kortfilmer i bakfickan var och är han den yngsta som någonsin kommit in på det dåvarande Dramatiska Institutets (Numera Stockholms Dramatiska Högskolas) regissörslinje blott 21 år gammal. Det är nästintill ofattbart. Efter det jobbade han flitigt i 10 år, från sin första långfilm Jalla! Jalla! till den hitintills sista Farsan. Under dessa år blev han ett gigantiskt namn inom svensk film. Fares skapelser var kulturella milstolpar. Inte bara i faktumet att han lyckades sämja den, enligt många, snobbiga recensionseliten och folket. Utan mest i anseendet att ingen skildrat nysvenskens historia ur så olika stil- och genremässigt varierade filmer. Från romantisk komedi och polisparodi till gripande men ändock hoppfullt krigsdrama, ingen har berättat så många olika berättelser från ett perspektiv som för många säkert ansågs helt främmande. Han var helt enkelt svenska filmens nya underbarn.
Jalla! Jalla! var inte bara relevant år 2000, utan möjligtvis ännu mer nu. Filmen är på många sätt och vis en typisk första film. Skådisarna är i de flesta fall amatörer, även fast en imponerande mängd av dem gått vidare till underbara framtida karriärer. Den låga budgeten gör sig bemärkt titt som tätt och det experimenteras hej vilt med diverse stildrag i jakt på just en egen stil, men tonalt sitter den alltid som en smäck. Fares Fares och Torkel Pettersson är underbara och filmen är framförallt väldigt rolig.
Foto: IMDB
Det är tydligt att Josef Fares gillar film. Han har en svaghet för referenser både i dialog och visuellt, men det har kanske inte alltid sin plats. Ibland faller referenserna platt rent humormässigt, men oftast känns de bara onödiga. I viss mån kan han ses som en svensk föregångare till den brittiske Edgar Wright som ofta jobbar inom samma ramar. För det mesta är den svenske dock lite mer raffinerad i sin tematik, medans den andres genreövningar sällan besviker. Undertiden Wright slog igenom internationellt med sina genrekomedier stannade Fares hemma. Josef har alltid jobbat med lite mer samhällsorienterade filmer som på det bästa sättet känns väldigt typiskt svenska. I tillexempel integrationsfrågor så är kultur och film väldigt viktiga i att normalisera ett nytt Sverige, något Jalla! Jalla! handlar mycket om. Det är otroligt skickligt tonalt att hantera detta utan att det någonsin känns för präktigt.
Tonen filmen slår är den av en hjärtevärmande, egentligen ganska simpel, romantisk komedi. Det är en genre som oftast producerar filmer som är helt okej, men sällan riktigt bra. Ofta har de inte så mycket att säga utöver något i stil med- kärleken erövrar allt- eller någon annan liknande klyscha, absolut inget fel i det. Men, Jalla! Jalla! har något otroligt många fler bollar i luften än så. Den känns absolut Hollywoodig, men eftersom regissören blandar det med svenska samhällsfrågor så känns det aldrig för glättigt. Det bästa är att filmen är mogen nog att våga låta allt detta ligga under ytan. Vi ser bara fenan på undertextens spännande haj, ursäkta den flummiga metaforen. Att integration, familjepress, och till viss mån också- kärleken erövrar allt- aldrig tvångsmatas till publiken med dialog är det som är så otroligt snyggt i Josef Fares filmiska berättande.
Foto: IMDB
Det ska heller inte underskattas att Josef har haft en otrolig förmån i att ha en sådan karismatisk familj. Hans bror Fares Fares är en av de bästa skådespelarna Sverige producerat och har inte förens nu börjat få roller som reflekterar det, både internationellt och hemma. Broderns framgång är även något som binder till Josefs otroligt underskattade roll i den svenska filmhistorien. I Jalla! Jalla! Spelar Fares en perfekt ”everyman” med lagom mängd uppriktighet, tafatthet och stollighet. Sen har vi såklart Jan Fares, pappan som verkligen snor de få scener han är med i. En scenrövare i dess sannaste benämning, en charmig buffel med ovetande komisk tajming som få innehar. Detta familjära samarbete lyser på något vis igenom skärmen och fyller med både intimitet, men även en riktigt sanningskänsla. Ingenting känns någonsin fejkat.
Josef Fares var nåbar på ett sett som få andra regissörer någonsin varit, tråkigt nog är han för tillfället tyvärr förlorat till en annan bransch. Sedan sin senaste långfilm Farsan från 2010 har han inte gjort något nytt i filmregins värld. Han verkar nu helt engagerad i tv-spelsproduktion och har regisserat två spel de senaste 8 åren. En bransch där han tillsynes tappat sin fingertoppskänsla till att skapa samhällsrelevanta skildringar. Istället har han fallit i referensfällan som han alltid varit lite för kär i. Skillnaden då var att mediet alltid höll tillbaka honom. Fördelen nu är dock att han fått en otroligt större målgrupp. Josef har blivit en påtaglig personlighet inom spelkulturen, på det viset har det så kallade underbarnet förhoppningsvis en stor chans att bredda ut svensk film. Om han någon gång väljer att komma tillbaka.