10 Decennier av Svensk Film: Pionjären Mai Zetterling och Flickorna

Bergmans stora skugga har länge övertagit den internationella bilden av vårt land. Trots att vi har flera andra så kallade auteurer hamnar tyvärr alla i skymundan. I denna följetång kommer vi gå igenom tio svenska filmer av distinkta filmskapare som inte är Bergman. Alla från olika årtionden, och alla har de målat upp en egen distinkt bild av Sverige.

Det här är del 4 i följetången.

Foto: Imdb

Inte feg för kontrovers skapade Mai Zetterling film efter film som väckte starka känslor. I en oförlåtande tid för kvinnliga regissörer körde hon alltid sitt eget race, filmen ”Flickorna” var inget undantag. Idag mer än någonsin borde Zetterlings satiriska fingertoppskänsla lyftas fram.

Om man i ett fullkomligt påhittat scenario skulle somnat under universitetsvisning av Mai Zetterlings Flickorna, så skulle man garanterat känt sig helt förvirrad när man tillslut vaknat 40 minuter senare. Det låter otänkbart och som en löjligt omöjlig företeelse som absolut aldrig ägt rum. Men bara för exemplets skull så visar det hur nödvändigt det är att ge Flickorna sin fulla uppmärksamhet. För om man nu hade somnat, så hade man inte förstått varför karaktärerna helt plötsligt befann sig i en madrassbutik på jakt efter en säng att ha sex i. Efter ytterligare en tupplur hade det inte heller förståtts varför de två befann sig i något som bäst beskrivits som Willy Wonkas sterila tv-rum.

Det är nämligen så att filmen från 1968 är otroligt komplex. Inte direkt i vad den säger, där är den väldigt rak, utan snarare i hur den hur den berättar det. Egentligen så är Flickorna nästintill en antologifilm. Men inte exakt, för det finns bara en filmskapare. Det är inte en kompilation. En sketchfilm närmar sig, men det känns inte heller riktigt rätt beskrivet. Filmen består av en mer eller mindre bisarr samling tillbakablickar från tre kvinnors upplevelser med män, allt detta samlat i form av teaterpjäsen Lystrate som de tre uppträder. Det är en bitande satirisk film, som med otrolig blandning av humor och drama fullkomligt krossar patriarkatet.

Svenska filmer har alltid haft oerhört komplexa tematiska handlingar, men ofta kan de vara simpla i det visuella berättandet. Realism är ofta något man strävat efter i Sverige, Zetterling känns dock mer influerad av den franska nya vågens galenheter. Vilgot Sjöman och Flickornas regissör brukar ofta jämföras. De båda var ansvariga för kontrovers genom sexuellt frilagda filmer under 60-talet, men Sjöman var mer i linje med Bergman vilket ledde till större framgång. Zetterling har tyvärr inte nått sin förtjänade uppskattning förens senare år, det är inte så förvånande egentligen eftersom jämställdhetsfrågorna blivit allt mer aktuella.

Foto: FLM

Våran svenska självbild har alltid målats upp som det jämlika landet i norr. Men Zetterling använder de olika sekvenserna i Flickorna för att visa orättvisorna som både fanns och fortfarande finns. Skådespelarna återkommer genom alla, låt oss för enkelhetens skull kalla dem, sketcherna. De kan variera mellan stolliga scener, långa vädjande monologer och fullkomligt rasande nedtagningar som verkligen har hela världen på sina axlar. Alla har dock de gemensamma dragen av feminism och surrealism.

Hur Flickorna berättas genom dessa sekvenser är både den största styrkan och svagheten. Vissa sketcher är bättre än andra. Det är inte ovanligt i filmer av detta stuk. Uppmärksamheten dalar därför omedvetet lite titt som tätt under de som är mindre gripande. Denna frånvaro leder då också till att den övergripande handlingen som såklart påverkas av dessa sketcher lider. Det är aldrig heller tydligt när en övergång från plats till plats sker, det gäller att kolla på skärmen. Så somna inte, för när sketcherna är bra så är dom fullkomligt fantastiska. Filmen understryker verkligen att handlingen är tabu. Både i verkliga livets 60-tal, men också i filmens verklighet. Männen sitter i sina läderfåtöljer med sitt glas konjak och funderar fisförnämt men uppriktigt på vad ”kvinnfolkets” uppror möjligen kan bero på. Flickorna tillåter sig aldrig bli skamsen nog för att dölja det.

Någon lösning till problemet kommer Flickorna såklart inte fram till. Den är dock otroligt rakryggad men samtidigt vädjande i sin fråga om vi överhuvudtaget kan nå någon förändring. Det finns en monolog i filmen som Bibi Andersson levererar, den bästa scenen i filmen. Hon frågar sin publik om de anser att pjäsen har betytt något, alltså på riktigt, har den påverkat dom eller var det bara tom underhållning. Kan man överhuvudtaget förändra varandra och världen vi lever i? Konst och film spelar en jättestor roll i det, och det är därför dom sätter upp pjäsen. Flickorna är otroligt stark och kan absolut förändra, och om man nu rent hypotetiskt hade somnat första gången man såg denna film hade man missat det. Men, som alla dedikerade filmfantaster vet så hade det såklart varit en skrattretande omöjlighet.