10 Decennier av Svensk Film: Utvandraren Lasse Hallström och Mitt Liv som Hund.
Bergmans stora skugga har länge övertagit den internationella bilden av vårt land. Trots att vi har flera andra så kallade auteurer hamnar tyvärr alla i skymundan. I denna följetång kommer vi gå igenom tio svenska filmer av distinkta filmskapare som inte är Bergman. Alla från olika årtionden, och alla har de målat upp en egen distinkt bild av Sverige.
Det är säkert inte många som skulle tro att en av Hollywoods allra flitigaste regissörer är svensk. Han är Sveriges mest kommersiellt framgångsrika regissör och nominerad till 3 Oscars, varav 2 för Mitt Liv som Hund. Lasse Hallström har sedan 1991 regisserat imponerade 16 filmer i Amerika, men trots detta är han långt ifrån känd i alla hushåll.
Om det ofta låter väl tjatigt om det svenska vemodet i svensk filmkultur kommer Mitt Liv som Hund uppfriska. Filmen från 1985 är egentligen den raka motsatsen och visar en helt annan sida av den svenska folkandan; den otroligt inspirerande livsfilosofin att ”det kunde varit värre”.
Mitt Liv som Hund är på papper egentligen en enormt tung film, men tack vare Lasse Hallströms väldigt oskyldiga sätt att skildra en ibland sorgsen uppväxt så känns det aldrig överväldigande. Filmen kunde lika gärna tyngts ner av någon form av existentiell vånda som istället gjort den till en ”svårare” och möjligtvis mer komplex filmvisning, men det behövs verkligen inte för den har något mycket bättre. På många sätt och vis är filmen istället stupad i ett helt annat svenskt sätt att se på saker och ting, därför sticker den ut i mängden som något helt eget. Att ”det kunde varit värre” talar till lilla landet mellanmjölk som gillar lagom mycket fika är verkligen nyckeln till varför Mitt Liv som Hund fungerar så otroligt bra.
Huvudkaraktären Ingemar har egentligen all rätt i världen att må sämre än vad han tillsynes gör. En döende mamma vilket i sin tur leder till separation från både bror och hund skulle nog fällt en tår från även den tuffaste av de tuffa, han blir såklart ledsen men hans barnsliga nyfikenhet leder hans tankar annanstans. Ingemar är otroligt påläst i allt från hunden Laika till om han ifrån Hallesås som fick ett spjut genom bröstet, han kunde ju haft de lika illa som dom. Mitt Liv som Hund utspelar sig i svenska 50-talets landsbygdsidyll, allting känns väldigt flytande och man är nöjd med det man har. Det ger filmen och karaktären en sådan otroligt distinkt identitet som många av Hallströms senare filmer kom att sakna.
Utöver Hallströms finstilta touch lever och dör filmen på skådespeleriet. Som vanligt är Thomas von Brömssen fantastisk i rollen som morbrorn vars ansvar det blir att ta om den emotionellt förvirrade pojken. Han vet inte alltid vad han ska göra eller om han ens uppfostrar rätt, men som den emotionella klippan i Ingemars liv är han uppenbar. De riktiga stjärnorna är dock Anton Glanzelius och Melinda Kinnaman, tur nog. Utan de här två hade denna film inte varit någonting, de spelar på varandra så otroligt väl. Den förste får såklart ett flertal scener för sig själv eftersom han är huvudkaraktär, men Kinnaman elektrifierar så fort hon dyker upp. Bland den bästa sortens filmromans är den då man inte riktigt vet om karaktärerna bara är vänner eller något mer, och här skulle det länge kunna gå åt båda hållen. Eftersom de två är barn så är det också en oskyldigt nyfiken relation, ingen av dem har såklart koll på vad som händer.
Utvandraren Lasse Hallström blev just det tack vare denna films succé. Det är väldigt intressant hur en film som är så otvetydigt svensk talat till så många internationellt. Det är väl egentligen för att temat är så universellt, positivitet i motgångar är något som alltid funkat väldigt väl i landsknutna filmer utomlands. Hallströms internationella succé är dock en väldigt osynlig sådan. Det började bra med en sträng välmottagna filmer och en till Oscarsnominering, men han blev aldrig ett namn som kom att identifieras med sina filmer. Detta är mycket för att de tappat den tydliga identiteten som Mitt Liv som Hund så markant innehar. Kanske är detta på grund av hans status som utvandraren, världen som målades så lätt och ledigt är puts väck i senare filmer. Men såklart kan väl även han ha det värre.
Rollen Mitt Liv som Hund spelat i Sveriges internationella världsbildstolkning är oneklig. Inte bara för att landsbyggdsidyllen som vi håller så kärt skildras, utan även för att den visar sådan enorm landsglädje. Den glada och oskyldiga bilden av Sverige kommer för en gångs skull på bild, något som inte händer allt för ofta. Thomas Von Brömssen skriker i filmens sista replik ”Heja Sverige!”, och när vi gör filmer så bra som denna kan man inte göra något annat än att hålla med.