"Eld och Lågor" är för het för sitt eget bästa
Den nya svenska filmen Eld och Lågor kör på för fullt i alla anseenden, både till gott och ont. Det är en otroligt storslagen produktion enligt svenska standarder, men det är överraskande nog inte i det stora den imponerar.
Eld och Lågor fungerar som allra bäst när den är enkel. Måns Mårlind och Björn Steins nya film berättar i grunden en väldigt klassisk handling. Tänk Romeo och Julia på cirkus för att verkligen simplifiera det, plus ett förvånansvärt effektivt förmedlat krigstidssverige under 40-talets Stockholm. Konceptet rivalitet mellan Gröna Lund och Nöjesfältet med en förbjuden kärlek mittemellan är verkligen riktigt intressant. Det är någonting med tivolin och cirkusar som är oemotståndligt för mig i filmer. Hela branschen fascinerar mig, och denna film bryter inte den fascinationen alls. Läggs det dessutom till fantastiskt välgjord scenografi så köper jag allt med hull och hår. Det filmen faller på är dock när den vill mer än det enkla. För mig hade det faktiskt räckt med denna simpla historia om förbjuden kärlek. Istället försöker filmen också trycka in flera B och C storylines om bland annat psykisk ohälsa, förbjuden homosexualitet och dåligt föräldraskap. Handlingar som absolut är gripande men de blir underutvecklade och hade gjort sig bättre i en film med enskilt fokus. Jag beundrar filmen för att den vill så mycket gott, men allt går inte riktigt hem. Det blir för mycket helt enkelt, och tyvärr känns det allt för ofta som en enkel biljett till billigt drama som filmen inte förtjänat.
Att det förekommer en del övernaturliga grejer i filmen skulle jag inte anse en spoiler. Det var något som verkligen avtände mig i trailern, men i slutprodukten fungerar det faktiskt stundvis eftersom det till en början enbart sker i en av huvudkaraktärernas fantasi. Problemet är dock att det tillslut blir inkonsekvent i hur detta fantastiska hanteras. Från ingenstans kan andra karaktärer också se dessa övernaturligheter, helt utan rimlig förklaring. Det tar enormt från konceptet som egentligen hade kunnat fungerat med lite mer konsekvent användande.
Foto: NY officiell trailer
Jag tycker faktiskt att regin tar över i många av filmens scener, om det är möjligt att kalla en film överregisserad så måste detta vara ett typexempel. Grundpremissen är som nämnt underbar, men den överskuggas av alla dessa onödiga krusiduller. Filmen är utspädd med nutida låtar som blandats in med den gamla estetiken. Dessa inslag fungerar ibland (Shot Through the Heart), men det blir lite för uppenbart apande av Luhrmanns filmografi och är i slutändan onödigt. Överregin syns dock allra mest i hur de övernaturliga stildragen ofta används som grädde på ett redan för fett mos. Absolut kan det se ballt ut med många effektkrusiduller och pampiga kamerarörelser, men oftast är blockeringen (blockingen?) så pass bra så bilderna har nog med liv i sig ändå.
Det tog mig långt in i filmen innan jag kunde lista ut om jag gillade Frida Gustavsson och Albin Grenholm som de olovligt betuttade. Desto längre minuterna gick blev det dock allt mer tydligt att de faktiskt är skickliga på det de gör. Jag gillar verkligen båda två. Varför det tog sådan lång tid för mig att inse detta ligger också i att de överrumplas av denna överregi. Jag köper deras kärlek som allra mest när de får spela med varandra, bara de två, ingen extra utsmyckning. Utöver dessa två unga talanger har vi också en crème de la crème av Sveriges bästa skådisar i biroller. Robert Gustavsson, Helena Af Sandeberg, plus den våta drömkombinationen Lennart Jähkel och Pernilla August glänser allihopa. De första två har dock klart underutvecklade roller som verkligen hade gynnats av mer skärmtid. Gustavsson agerar fullblodig skurk med bravur, men riktningen hans karaktär lämnas i vid filmens slut lämnar fler frågor än svar efter bortslösat potential. Här fanns verkligen underbyggd och välgrundad dramatik som var på väg att sluta i något intressant, men tiden gavs istället till de billiga B och C-handlingarna.
Absolut är alla mina bekymringar finlir, det vill jag understryka. Men eftersom filmen ändå funkar så pass bra som den gör så är det synd att den låter sig själv hämmas av så ytliga saker. När filmen verkligen låter sig själv leva med sina två huvudroller i handlingens stund lyser den verkligen starkt. Det finns en scen i filmen som är fullkomligt underbar och utnyttjar allt som byggts upp till full effekt. De två huvudkaraktärerna John och Ninni finner sig själva utanför ett barnhem fyllt med finska barn som blivit skickade från kriget. Här används både personkemin, världsbyggandet och premissen till perfektion och det resulterar i något som inte skulle kunna ägt rum i en annan film. Världsbyggningen med inslag av andra världskriget är väldigt skickligt hanterat, och gjorde sig förtjänt här. Filmen visar sig utspelas under krigstiden av en anledning utöver den fina estetiken. Det är verkligen en jättefin scen som visar att allt det där onödiga nämnt i den tidigare paragrafen inte gjorde något annat än skada, för när storyn tillåts vara det den behöver klaffar det så bra.
Foto: NY officiell trailer
Eld och Lågor kommer utan tvekan gå bra i biograferna, och det tycker jag ändå är kul. Det är en otroligt ambitiös, snygg och stundvis otroligt välberättad film som trots sitt eget bästa vill för mycket allt för ofta. Det är ingenting jag med gott hjärta kan beskylla den för. Det är kul med varieradade och diversifierade svenska filmreleaser som sticker ut i mängden. Att den sen inte får högsta toppoäng är okej, jag skulle inte säga att jag är besviken alls. Det är en helt klart kompetent film som jag kan tänka mig kommer gå hem bättre hos många än vad den gjort hos mig.