"Gräns" Letar Guldbaggar i Skogen
Just when i thought i was out, tjugohundraarton pulls me back in. Efter sommarens många tappra försök som slutade förgäves har jag äntligen lyckats se Ali Abbasis film Gräns på bio. Men nu ett halvår senare, tack vare guldbaggegalan, visas filmen till min stora glädje återigen på den vita duken. Gräns kommer säkerligen att vinna en hel del baggar, och eftersom galan går av stapeln imorgon blir det ju dessutom extra passande att filmen blir ämne till detta blogginlägg.
Hej! Här kommer en varning om lätta premiss-spoilers, jag har försökt att hålla tillbaka så mycket som möjligt.
Jag känner verkligen att jag inte kan lämna fjolåret bakom mig utan att nämna hur bra Gräns är. Ali Abbasis film är den från Sverige som med all rätt fick störst internationell uppmärksamhet förra året. Filmen är läbbigt ruggig och obehaglig på det absolut bästa viset. Personligen har jag aldrig riktigt sett en film likt den förr, och det är otroligt spännande.
Det är inte ofta jag känner rent och skärt obehag i biosalongen, men under just denna filmvisning gjorde jag verkligen det. David Fincher är väl en av få regissörer som faktiskt brukar få mig att känna riktigt obehag, och när jag nu skriver denna mening slås jag av att liknelsen mellan Abbasi och förenämnda inte är allt för långsökt. Båda regissörerna har en stilistisk kyla och en medvetet tillbakadragen känsla av att allting, vilken sekund som helst, kan ta en totalvändning in i skräckterritoriet. Men båda tar istället det smarta beslutet att hålla sig kvar i den mystiskt spännande thrillern.
Skogen är någonting som är väldigt kusligt men ändå vackert i Gräns, ett bra exempel på hur skräcken aldrig känns långt ifrån. Träden är murriga och hemmakära, men också främmande och skräckinjagande. Som publik vet man aldrig riktigt vad som ska hända, och handlingens utveckling är alldeles lagom återhållsam. Jag visste tyvärr vad vändningen i filmen var innan biovisningen, men det hindrade faktiskt inte spänningen alls. För mig tyder det verkligen att det är så mycket mer än twisten som gör handlingen effektiv. Utan att ha sett någon annan film av Abbasi slår känslan mig att det här är någon som har full kontroll över vad han gör.
Storyn känns verkligen originell. Att spela på sagor och ge dem en modern flär (som det visar sig att denna film gör) är i sig inget nytt, men eftersom relevant och stark tematik vävs in med de uråldriga sägnerna så blir det aldrig trött. Bra fantasy har alltid använt sig av allegorier, det visar sig vara sant även här. Tematiken Gräns leker med är huvudsakligen utanförskap och alienering, två ämnen som verkligen tar nytta av fantasyflären som filmen genomsyras av. Det blir helt enkelt en bättre handling tack vare sagokryddan, det är ingenting som är påtvingat för att någon tyckte att det lät ballt. Genren gynnar berättandet.
På tal om aspekterna som är tagna ur sagoboken. Sminket är den främsta visuella framhävaren av detta, och det är galet välgjort. Eva Melander och Eero Milonoff är de två som suttit i sminkstolarna. Hade jag inte vetat om att det var Melander under alla proteser så vetetusan om jag skulle märkt det, och i Milonoffs fall så hade jag nämligen inte en aning vem det var därunder förens alldeles nyss. Att det är världsklass på sminket är väl vid det här laget inget nytt, men det är ändå värt att poängteras ut hur lätt det kunde misslyckats.
I slutändan så spelar det dock ingen roll hur bra sminket är för Mellander hjärtekrossande bra som Tina, hon försvinner inte bara bakom sminket utan likaså bakom en otrolig rolltolkning. Det är nästan som att klaustrofobin bakom sminket hjälper att skildra klaustrofobin Tina känner i sin egen kropp. Mellander går i rollen utan problem från skräckinjagande till underordnad, och medans all groteskhet runt omkring henne i personerna, miljöerna och effekterna är illamående väl utryckta så finns det finns alltid en god själ centrerad hos Tina.
Det är just där kruxet i filmen ligger, vart dras gränsen mellan god och ondhjärtat och när har man som förtryckt rätt att trycka tillbaka? Jag har inte läst boken, men den är skriven av John Ajvide Lindqvist som också gjorde Låt den Rätte Komma In. Ska man vara så onödig att jämföra så tycker jag inte riktigt att den här filmen riktigt når samma höjder, men den är inte allt för långt ifrån. Jag gillar verkligen hur Gräns får in det vardagliga i den här världen som inte alltid är just det. Det finns en bakgrund i världen som gör den levande, vi som publik får från första scenen veta att något är lite off. Vi får sedan systematiskt lista ut vad och hur denna värld skiljer sig från våran.
Den här filmen spelar brett väldigt finstilt. Stora ämnen berättas i en väldigt småskalig handling som är lika groteskt, läskig, spännande och ibland konstigt hjärtevärmande. Jag vill säga att jag verkligen gillar den här typen filmer, men jag vet inte om jag har sett en liknande film förr. Den är oavsett riktigt riktigt bra, och förhoppningsvis spår det en start på en framtida spännande karriär hos Ali Abbasi. Gräns är trolsk och sagolikt bra, det mina vänner är en mening som garanterat ingen annan har skrivit ännu.*
*Ironi- det att uttrycka en sak, fast (uppenbart) mena en annan; används ofta i hånande syfte; kan uppfattas som en form av humor.