Patton Oswalt: Annihilation- Komedi i Misären
När jag gick i högstadiet skaffade vi äntligen ett paket där man fick välja 8 extra valfria kabelkanaler. För mig, en tv-galen tonåring, var detta som att släppa in ett barn i en godisbutik. Disney Channel som varit min stora åtrå i unga år var numera inte högst upp på listan, film-kanalerna och framför allt Comedy Central var de först valda. Det var då jag först upptäckte riktig Stand up. För mig var komiker främst programledare eller deltagare i panelprogram, men nu när denna nya plattform öppnats fick jag se en komiker i sin sanna natur. Uppe på scenen. En ny värld öppnades upp, det här var komiker i sina ess. Ocensurerade, råa, kontroversiella och långt ifrån ursäktande.
När jag först insåg att Patton Oswalt var och är en utav de roligaste i sin generation var just under mitt upptäckande av stand up. Innan kände jag endast igen honom från sin roll i King of Queens. Nu, nästan tio år senare, tittar jag inte lika mycket på stand up som jag en gång gjorde, men när Oswalt släpper en ny special gör jag alltid ett undantag.
Patton Oswalt: Annihilation (Bobcat Goldthwait, 2017) börjar tyvärr ganska svagt med några visserligen välriktade skämt mot den ”vita supremacist sorbeten” Donald Trump. Självklart har dessa skämt sin plats, men som en icke-amerikan så känns det inte så universellt som resten av specialen. Problemet med att skämta om så pass aktuell politik är att känslan av tidlöshet försvinner, jag kan inte låta bli att undra hur dessa skämt (oavsett hur roliga de är vid skrivandets punkt) kommer funka om 20 år. Detta är dock något som Oswalt själv uppmärksammar men problemet kvarstår ju trots detta.
Efter politiksegmentet leds vi igenom en handfull skarpa observationer inklusive ett mycket roligt publiksegment. Specialens riktiga tyngd ligger dock dryga halvtimmen in när Patton tar upp sitt livs svåraste erfarenhet, hans fru Michelle McNamaras bortgång. Eller rättare sagt näst svåraste, den svåraste visar sig vara dagen efter bortgången då han måste berätta för sin dotter om det som kommer ändra hennes liv föralltid. Oswalt är självklart fortfarande markant upprörd över det hela och hans själ blöder på scenen.
Den sista halvtimmen är bland det mest rörande jag sett det senaste året och något som, tillskillnad från det som nämnts tidigare, är enormt tidlöst och universellt. Min egen pappa dog när jag var tre och jag har själv en gång i tiden varit i dotterns position, för mig är det dock ingenting jag kommer ihåg. Jag minns inte min pappa, men faktumet att min mamma har varit i samma position som Oswalt så hjärtskärande beskriver har alltid varit bland de mest ångestfyllda tankegångarna i mitt liv. Jag kan såklart enbart föreställa mig ångesten man som förälder lär känna då man både måste visa sig sårbar men samtidigt stark framför sitt barn. Hålla uppe illusionen av ett stadigt hem medans den förhoppningsvis största tragedin i sitt liv konstant hemsöker ens varje medvetande timme. Under den sista halvtimmen finner han någonstans en perfekt balans mellan misär och komedi, och publiken framför honom är uppenbart upprörda för hans skull men samtidigt synligt roade.
Från denna känslosamma berättelse leds vi genom en skarp vänstersväng in i en rutin om film pitchande som medvetet är rolig men kanske inte hans bästa material, det är en rutin som han själv säger att han kämpat väldigt länge med att färdiggöra. Men det är en rutin som hans fru alltid haft förkärlek till.
När han i slutet av timmen avslutar specialen med ett citat från Michelle ”It´s chaos, be kind” tar han specialens politiska början till ett emotionellt avslut, något som jag inte förväntat mig. Det som jag först antagit skulle vara något som inte kunde stå emot tidens framgång, tror jag nu kommer göra det. Den minst sagt turbulenta världspolitiken just nu får en känslomässig vädjan att följa citatets råd. McNamaras världssyn och ideologier ligger liksom över och vakar över hela specialen.
Patton Oswalt står högt upp i stand uppens hall of fame enligt mig, tillsammans med Paul F. Tompkins och Kumail Nanjiani är han en utav mina absoluta favoritkomiker. Patton Oswalt: Annihilation är en ocensurerad, rå, kontroversiell och långt ifrån ursäktande emotionell timme som kommer beröra många lika mycket som den underhåller. Det är ett företrädande som kommer minnas som ett utav hans bästa. Inte bara för att det är väldigt roligt, utan främst för att den kommer hjälpa väldigt många igenom sin egen bortgång av kärlek.