The Big Sick Hittar Ett Nytt Sätt För Mig Att Uppleva Film.
Jag inser att jag är ganska sen till festen när det gäller The Big Sick (Michael Showalter, 2017), så pass sen att jag fick halvspringa för att nå den absolut sista visningen på min biograf i tid. När jag kommer fram inser jag att jag är helt och hållet ensam i salongen, något jag aldrig upplevt förut. Jag har varit själv i en salong med en kompis, men aldrig helt själv. Jag tror att detta bidrog till min ganska speciella upplevelse.
Sedan länge har jag varit ett fan av Kumail Nanjiani, även hans fru Emily Gordon beundrar jag något enormt. Tillsammans är de två ett av de charmigaste paren jag någonsin fått nöjet att följa i mediesammanhang. Ett tillsynes sundare par får man leta efter och de är verkligen riktiga förebilder. Något som med all säkerhet är anledningen till varför de tillsammans skapat en av de finaste, skarpaste och verkligaste filmer som kommit ut på länge.
Innan dess nedläggning var jag ett stort fan av deras podcast The Indoor Kids. Utan tvekan var det en av de bästa poddarna som påbörjade detta pod-hysteriska samhälle vi lever i idag. När ett nytt avsnitt ploppade upp i spelaren så åkte det alltid högst upp på spellistan varje gång, utan tvekan.
Utöver faktumet att The Big Sick är en enormt välskriven, välregisserad och allmänt välgjord film tror jag att mitt följande av deras blommande karriärer bidragit till varför filmen påverkade mig så emotionellt som den faktiskt gjorde. Att jag och många andra redan, till en vis del, känner att vi är bekanta med Kumail och Emily på ett privat plan bidrar till en ny fascinerade aspekt av filmtittande jag aldrig upplevt förr. Vi lever i en tidsålder där allas liv är offentliga och man kan uppleva känslan av bekantskap med folk som man egentligen aldrig träffat, oavsett om de finns på andra sidan jorden eller några gator bort.
Att jag har hört filmens premiss berättat för mig genom avslappnade samtal i mina lurar flera gånger förr gjorde mig nog mer rörd än om jag inte hade denna förkunskap. Självklart är jag medveten om att jag inte känner paret på riktigt, men när man ändå har lyssnat på över hundra timmar med människor prata så skapas en viss känsla av bekantskap. Det är därför det kändes som att jag, alldeles själv i biografen, fick se en kompis film visad för mig i en privat visning. I en kolsvart salong var det bara jag och skärmen, jag och handlingen, inga distraktioner. Det kändes personligt helt enkelt.
Det måste dock sägas att det är en enormt närgången och vacker film oavsett förutsedda meningar, däri ligger dess riktiga styrka som ett konstverk. Manuset slår en perfekt balans mellan drama och komedi i vad som kunde varit ganska präktiga scener om kulturella skillnader i invandrarens Amerika, eller en romans som är en hårsmån ifrån klyschans farozon. Både Ray Romano och Nanjiani spelar verkligen jättebra drama, speciellt Romano. Något som egentligen inte förvånar mig, det är sedan länge etablerat att komiker (Jim Carrey, Jerry Lewis, Robin Williams) har sin mörka sida som de oftast kan spela ifrån. När filmen dessutom sätter en av mina absoluta favoriter, den eminenta urkraften, Holly Hunter att spela detta fina manus så har man ett automatiskt vinnande projekt.
Att The Big Sick även slår fullträff på dessa tekniska plan är såklart en avgörande faktor till en bra film. Men det som gjorde detta till en sådan fräsch film för just mig är att den når en sådan familjär sida av bioupplevelsen som jag aldrig uppnått förr. Att jag dessutom var i den unika positionen att få se den själv i biograf bidrog garanterat till den unika upplevelsen. För mig kändes det helt enkelt som att jag sett en bekant spilla ut sin själ på bioduken. En upplevelse som med all säkerhet kommer bli allt mer vanlig med internet-kändisarnas uppgång i samhällets rang. Det är nog inte första eller sista gången vi kommer se en person gå igenom kreationsprocessen för att sedan se den fulländas. Men för tillfället känns detta som en helt unik upplevelse, The Big Sick hittade helt enkelt ett nytt sätt för mig att uppleva film.