Mina Favoritfilmer Från 2018

Såhär alldeles lagom till 2019s tredje vecka känner jag att det äntligen är dags att skicka in deklarationsblanketten med mina favoritfilmer från förra året. Nyårskaramellsavsnittet av RadioRubus spelades in två veckor innan årsskiftet och där tänkte jag, kanske lite naivt, att mest relevanta filmerna kom med. Det visade sig vara långt ifrån fallet. Månaden som passerat sedan dess har jag pressat en nästintill osund mängd populärkultur från det forna året, och praktiskt taget allt skulle nog toppat det jag nämnde där. Mycket på grund av den fantastiska filmjulen biograferna hade, men också eftersom många av de filmer man missat under året nu finns on demand. Jag har fått det berättat för mig att kidzen gillar listor, så tanken är väl att det här blir just en sådan. Dock utan inbördes ordning, inbilla er inte att vi ska ha allt för kul.

Innan det måste det snabbt ges eloge till några filmer som nästan kom med på listan:

You Were Never Really Here

Trollbindande och hypnotisk i berättandet, spänningsbyggande i mästarklass. När våldet väl dyker upp är det inte i den förväntande formen, något som bara gör det allt mer gastande.

BlaKKKlansman

Spike Lee är på sin stilsäkraste form, lika rolig som tragisk. Vi kommer se mycket av John David Washington i framtiden, det kan jag lova. Den har även ett av årets mest underskattade soundtracks och det starkaste slutet delat med filmen två platser ner.

 A Quiet Place

En av de mest kreativa filmerna jag såg förra året. Använder filmmediets alla grundstenar till högsta effekt, särskilt ljud- mix/klipp. Antagligen den filmen jag ångrar mest att jag inte såg på bio.

First Reformed

Filmen som garanterat skulle hamnat på listan om jag haft lite mer tid att smälta erfarenheten. Det är en tuff film att sitta igenom och är oförlåtande mot sin publik, i slutändan är det dock värt det. First Reformed den allra mest fascinerande djupdykningen in i en karaktärs psyke, Ethan Hawke förtjänar att krönas 2018s bästa skådespelare. Just nu är jag mest häpnadsväkt och tom på ord.

Med allt det sagt; här kommer de fyra bästa filmerna från 2018, svenska releasedatum.

Shoplifters

Hirokazu Kore-edas film Shoplifters var den allra mest stiligt berättade filmen förra året. Mycket av berättelsens vikt ligger hur vi matas information och när vi får den. Det är ett väldigt skickligt, tillbakadraget och nödvändigt sätt att berätta något som inte alls hade haft samma tryck i slutet om det gjorts annorlunda. Den tillsynes helt vanliga familjen som skildras är egentligen inte olik någon annan, i alla fall inte utöver det stora dilemmat att de har det otroligt knapert. Mamma, pappa, son, dotter och moster bor under mormors tak och gör allt det kan för att få hushållet att gå runt. I kategorin ”allt” ingår även i det här fallet snatteri, något som barnen visar sig vara extra skickliga på. Men det visar sig också att familjen inte är helt bundna i snatteribranschen, utan de även knegar på i helt vanliga jobb. Varje familjemedlems mål är bara att vara en helt vanlig familj, men det blir med tiden allt tydligare att det är någonting fuffens som ligger och bubblar under ytan. Det finns inget svart eller vitt i den här filmen, allting är utsuddat i diverse skalor av grått. Ingen är 100% ond enbart för att de snattar, heder bland tjyvar är högst aktuellt. När vi senare i filmen, efter alla dessa metodiskt utplacerade avslöjningar, har den fulla bilden vill jag trots allt bara fortsätta se den här annorlunda familjen fortsätta leva sina liv. Jag hade kunnat se dem uträtta ärenden, äta mat, umgås och snatta vidare i veckor.

A Star is Born

När vi spelade in vårt poddavsnitt var A Star is Born min favoritfilm från 2018, det är inte riktigt fallet numera. Allt för långt ifrån topplatsen har den dock inte fallit, det är fortfarande bland de bästa bioupplevelserna jag haft i år. Jag har sagt det många gånger förr, första akten är klockren. Om resten av filmen behållit samma dunderkvalitet hade A Star is Born varit nästintill omöjlig att toppa. Tyvärr tappar den dock en smula i tempot efter den storslagna scendebuten som akt ett når sitt crescendo med. Som slutprodukt är filmen en nästintill orimligt välgjord remake, lägger man till att det är Bradley Coopers regidebut så blir det om något ännu mer orimligt. Cooper klämmer ut en väldigt modern men samtidigt tidlös version i handlingens fjärde go around som filmatisering. Jag skulle säga att det finns något av värde för de flesta i filmen som utan tvekan kan klassas som en crowdpleaser, men den har samtidigt nog med emotionell realism så den kan undvika att nedvärderas som simpel. Visst kan det kanske tolkas självgott att Bradley Cooper ibland tar handlingens fokus från Lady Gagas tituläre stjärna, men samtidigt har vi sett den versionen tre gånger innan. Men det är absolut en diskussion värd att ha. Oavsett det är filmen storslagen och klassisk i kärleksberättelsen, men samtidigt liten och hårdbitande i dramat. Det är en film jag tror de flesta kan tycka om, om inte älska. Jag tror också att det är en film få kan ogilla, ännu mindre hata. Enkelt utryckt- A Star is Born har något för de flesta.

Private Life

Jag borde kanske satt en asterix efter ”utan inbördes ordning”, för lite av en lögn är det allt. Det är nog ändå så gott som en säkerhet att Tamara Jenkins film Private Life är min absoluta favoritfilm från det forna året. Det måste delas ut en eloge till Netflix som nu producerat min årsfavorit två år i rad, först Okja och nu denna.

Mer än att Private Life är den mänskligaste filmen på länge behöver jag egentligen nog inte säga, mer vill jag nästan inte säga. Jenkins filmar något tillsynes verkar simpelt, men herregud vad väl hon gör det. Hon fångar en salig blandning känslor i den klaustrofobiska handlingen, bland dem en självklar kärlek som i en bräckande situation plötsligt inte blir så självklar.Filmen om ett par, spelade briljant av Kathryn Hahn och Paul Giamatti, i deras hjärtekrossande kamp att bli med barn är det perfekta exemplet på en indiedarling gjord rätt.

Jag gick in i filmen utan att egentligen veta någonting utöver skådisarna. Min kompis och poddkollega rubuspojken Sam sa till mig att han inte blev chockad när jag berättade att detta är min nya favoritfilm. Tydligen förstår man redan just där, vid skådisarna, att detta är en film för mig. Visst är det så, men om en film som är rolig, obekväm, jobbig, hjärtevärmande och så himla mycket mer är självklar för mig så har jag inte så mycket emot det. Private Life fullständigt golvade mig.

 The Post

Jag älskade The Post.

Jag förstår inte riktigt varför den har blivit så bortglömd bland resten av Spielbergs filmer, det generella snacket verkar ske mer om Ready Player One snarare än den här. En katastrof i mitt tycke. Det här är Spielbergs svar till majoriteten av det värsta som händer i världspolitiken just nu, och trots att det är en film som skildrar något som hände på 70-talet känns den eventuellt mer aktuell nu. Hotet mot pressfriheten är utan tvekan filmens mest pressande brännpunkt, men under det är den minst lika tidlig i hur den skildrar jämställdhetsfrågor. Men eftersom det inte är huvudämnet trycker filmen såklart inte lika mycket på det som en annan säkert skulle gjort. Det finns dock ett gäng scener som verkligen belyser problematiken rent ut, och en del andra som visar det mer i undertext. Ett exempel på det senare är en av filmens bästa scener, det har Carrie Coon i ett rent visuellt ögonblick fullständigt övertagen verbalt av en man utan egentlig anledning. För mig var det en av de starkaste scenerna förra året. Det borde varit ett ögonblick av fullständig vinst men lämnas tack vare detta med en sötsur smak. Men som skrivet är pressfriheten huvudämnet, och för någon som verkligen går igång på journalistfilmer är detta en våt dröm. Tryckmaskinerna filmas med en porrigt vördande blick (om det nu finns något som kan beskrivas så måste detta var det enda fallet), och kontorens skrivmaskinsknäpp är konstanta. Den där klassiska Spielberg-sentimentaliteten finns absolut där, men till handlingens absoluta fördel. I sitt fundament är detta en berättelse om hopp och ihärdighet, sentimentaliteten behövs för att understryka detta. The Post är tidlöst tidlig och kommer förhoppningsvis med åren få mer respekt i Spielbergs ouvre.