Vad händer när "Den Blomstertid Nu Kommer" med kriget eller krisen?
Det svenska filmkollektivet CrazyPictures har uppnått det som de forna ”Tre vänners” absolut våtaste drömmar enbart önskat att uppnå, den säreget utan tvekan första riktiga svenska blockbustern. Istället för att rent ut göra det otroligt tråkiga och otroligt uppenbara, en amerikansk film i svenska kläder, tar denna film inspiration från Hollywood och gör något helt nytt av det. Den Blomstertid Nu Kommer är en svensk film i den sannaste bemärkelsen med allt det innebär, skillnaden är den Hollywoodianska klädstilen. Snabba Cash släng dig i väggen.
Den Blomstertid Nu Kommer är en högst tidlig (Högtidlig?) film. Trailern var fantastisk och jag såg fram emot att se Filip Berg i en huvudroll. Det visade sig att Filip Berg inte hade en huvudroll, eller en roll överhuvudtaget. Vad som händer när kriget eller krisen kommer till Sverige är något som en stor majoritet säkert inte grubblat över sedan tidigt nittiotal. Världspolitik, attentat och broschyrer har dock främjat frågans närvaro i det svenska samhällets kollektiva sinne, vilket gör filmen i talan till den möjligtvis mest aktuella de senaste tio åren. Något som filmkollektivet säkert inte planerat vid produktionens början men det är säkert gladare än någon annan över den oroliga tillvaron.
Vid talan om filmkollektiv så är väl Dogme95 de första många tänker på. Från det jag uppfattat så är CrazyPictures varken lika individualistiska eller dogmatiska som de förstnämnda. Något som från mitt perspektiv kan saknas, i alla fall individualiteten. Kollektivismen är filmens både största misslyckande men även dess största framgång. Samtidigt som filmens variation av actionscener är djupt uppskattad så bringar det även en brist av fokus. Det kan saknas en känsla av enhetlighet då Den Blomstertid Nu Kommer i grund och botten är uppdelad i en serie vinjetter med olika handlingsbaserade värden. Vi får följa Filip Bergs dubbelgångare Christoffer Nordenrots Alex som den ibland tydliga huvudkaraktären i hans resa från ett olyckligt och osunt barndomshem, till ett Avicii-liknande musikunderbarn. Den andra viktiga men inte lika tydliga huvudkaraktären är Jesper Barkselius som hans pappa Björn. En djupt bristfällig karaktär som även är den enda som välsignats med dramaturgisk kurva (även om den kanske inte är upplevd till dess sannaste potential). Detta gynnas extra mycket av att Barkselius är den säreget bästa skådespelaren filmen har. Det finns även en tredje storyline med djup potential i Pia Halvorsens Eva som är högt uppsatt minister i regeringen.
Att kalla Nordenrot för en dålig skådespelare vore lätt, men det är inte däri problemet med hans karaktär ligger. Han spelar Alex i två olika perioder, den yngre tonåringen året 2005 och den nutida, den yngre är den bättre av de två då han har ett syfte till sin misär. Den äldre är konstig för att utrycka det milt. Det är tydligt att CrazyPictures hade ett syfte med hur Alex utvecklades, men det framgår aldrig riktigt för mig vad syftet var. Jag förstår att de siktar mot ett karaktärsdjup som möjligtvis kunde skilt filmen från de ofta så gott som karaktärslösa amerikanska katastroffilmerna. Men kanske siktade de lite för högt och föll istället pladask. Jag har funderat i några dagar nu över vad det var de ville säga med den konstiga vändningen Alex tillslut gör, men kan för mitt liv inte riktigt förstå vad de ville förmedla. En tydlig liknelse kan dras emellan Gareth Edwards Godzilla, en film jag tycks mig gillat, och Den Blomstertid Nu Kommer. Båda katastroffilmer med störst fokus på far och son, varav den ena konspirationstokig och den andra övergiven och apatisk. Patriarken med ett plågat förflutet och tydliga år med spännande karaktärsutveckling är den som kanske borde fokuserats på i de båda fallen. Barkselius är stenhård, underbar och fullkomligt övertygande som en övergiven man, inte bara av sin familj men utav staten och hela landet. Hotet av storstan och dess centralisering av jobb är överliggande i första akten, det ger en extra emotionell slagkraft när Stockholm tillslut faller. Innan var huvudstaden fienden, och nu är den tidigare trott odödliga motståndaren erövrad av något ännu starkare än så. Med andra ord, ryssen har kommit.
Vilket tar oss till det som CrazyPictures excellerar på, action.
Stockholm faller och det må vara några av de starkaste bilderna denna skribent sett den vita duken generera på väldigt länge. Nå må det se coolt ut när Vita Huset sprängs upp av en blå laserstråle från ett orimligt stort rymdskepp, men det kommer aldrig för gemene svensk att skapa samma sorts igenkänningsfaktor som när kända delar av Stockholm går upp i rök. Detta vet upphovsmännen och spelar med all rätt väldigt mycket på det. Filmen öppnar med en bild som den säkerligen kommer bli liktydig med i framtiden. Ja, jag tror att denna film kommer ha en god långvarig framtid, och trots brister så kommer det vara en välförtjänt sådan. Främst på grund av de spektakulära actionscenerna, en scen på en bro involverande bilar i centrala Stockholm är gastande spännande och gjord med otroligt skickligt hantverk. Ljuddesignern är på topp, skådespelet av Halvorsen alltför passande panikslaget och koreografin helt klart fantastiskt. Efter det tappar dock hennes handling syftet. Hur krisen eller kriget hanteras av de olika karaktärerna är det absolut det bästa med filmen och det hade varit intressant att se mycket mer av regeringen i total krishantering. Detta lämnas dock relativt snabbt och ges senare inte så mycket tid. Krishanterarens mästare är dock Pappa Björn, något som visas i ytterligare en om inte ännu bättre koreograferad actionscen som involverar den farliga ryssen och Jesper Barkselius i en bunker som jag garanterar kommer ge många recensenter passande Ensam Hemma-skämt. Variation och den stilistiska skillnaden som säkert inte skulle kommit från en film med singulär vision är här uppfriskande och ger liv till spektakelscenerna. Specialeffekterna är otroligt välgjorda, nästintill bättre än de flesta datagenererade dock-slagsmålen denna typ av film oftast levererar. Premissen är smart nog noga utvald för att hjälpa dessa att se så bra ut som möjligt. Det evigt rasande regnet ger inte bara en passande känsla av fruktan utan det hjälper också dölja de eventuella bristerna i det som jag enbart kan anta varit ganska billig effektbudget. Filmen utspelar sig ju dessutom på svensk midsommar, så en film utan regn vore rent av orealistiskt.
Att använda sig av just midsommar för att påminna om hem är kanske enkelt, men det är till viss del också en enkel film i grund och botten. Även om den som sagt, till ojämn framgång, försöker uppnå något högre med sina karaktärer. Orsaken till premissen är egentligen irrelevant då det är förvirringen runt den som är mest spännande, när svaret sen kommer är det onekligen en smula överdrivet och virrigt. Enkelhet och ett stramare fokus hade uppskattats, då all karaktärsutveckling skådisarna belönats i första akten i slutändan kastas bort i form av ett explosionsfyllt klimax som blir nästintill löjligt överdrivet. Tillfredställande konklusioner slängs bort i utbyte mot simpla dödsscener som visserligen är chockerande men dramaturgiskt platta. Jag måste dock även här poängtera att allting ser otroligt snyggt, välgjort och framför allt coolt ut.
Hur bra Den Blomstertid Nu Kommer än är på att blanda det svenska vemodet med den amerikanska stoltheten så blir musiken ett uppenbart försök till att enbart apa de populära. Kompositören Gustaf Spetz har helt enkelt lyssnat på Hans Zimmer soundtrack till Interstellar och Dunkirk två eller tre gånger för mycket. Absolut inte helt förgäves då vissa spår är fantastiskt passande stora medans andra både borde tystats och tonats ner. Tystnad förmedlar känsla i sig och gör sig saknad alltför ofta. Det kan dock vara så att musiken, precis som regnet, använts för att maskera eventuella brister då dubbningen i vissa av de ögonblick som faktiskt låts vara tysta är något väl uppenbar.
Det är ännu oklart vilken påverkan denna film kommer ha på den svenska filmindustrin i framtiden och om den kommer vara positiv. Jag kan tycka att den svenska blockbustern har sin plats ifall nytänkande som detta blir status quo, faran är dock att fel läxa blir lärd ifrån finansiärer. Hur bra det än är så är det inte effekterna i sig som är det mest effektfulla i Den Blomstertid Nu Kommer det är hantverket och påhittigheten de applicerats med av gänget CrazyPictures. Visserligen skriker handlingen ibland efter en singulär vision som samlar dessa briljanta actionscener med de ofta förvirrande karaktärsvalen som görs, men jag tror att det är en fråga om övning och erfarenhet. Jag vill säga att jag älskar denna film, mest på grund av att det faktiskt finns otroligt mycket att tycka om. Men faktumet är det att första akten kanske är en smula för lång och slutet tyvärr skrattretande överdrivet. Trots all kritik är detta ett under av en film, att den faktiskt håller ihop så pass bra som den gör är ett under. Oavsett en kanske lite panikslagen sprint mot ett avslut då tvåtimmarsträcket närmar sig så är det en utan tvekan alldeles för imponerande debutantlångfilm, även fast jag förväntat mig Filip Berg i huvudroll.