Cape Fear konsten i konstanten
Cape Fear är en sån där film man har sett utan att egentligen ha gjort det, vilket säger ganska mycket om dess kulturella intryck och inflytande. Martin Scorseses film från 1991 är något av en utstickare i en filmografi som utan tvekan är fylld av en hel del ”kul” filmer, men denna är dock något annorlunda. Cape Fear trots sitt genomgående mörka tema är en väldigt underhållande, bombastisk och som sagt väldigt kul film.
Vid konfrontationen om vad som är ”grejen” med Cape Fear så är onekligen det första som slår tanken just denna bombasm. Den är storslagen i dess sannaste definition och många skulle säkerligen hävda att den är det till sin skada. Filmen är stor. Den är stark. Och ja, kanske lite väl uppenbar i dess tematik och symbolik, men det är inget man bör höja ögonbrynet till om det är välgjort. Allting är gjort med en stark medvetenhet, Scorsese vet vad han gör. Jag ser poängen i att något mer intellektuellt utmanande hade varit en bättre bedrift för honom, men det finns onekligen konst i det uppenbara.
Att se regissören släppa tyglarna helt och skapa något helt ensamstående som detta är nästintill trolskt. Personligen har denna skribent aldrig sett något liknande i värde av blandning mellan skräck, thriller och komedi. Wes Craven kommer självklart till minnet, då även han skapade något som i alla fall kan jämföras, men filmen i talan är något helt för sig själv. Den tonala balansvågen tippar fullkomligt mot det knasiga utan att det någonsin känns tondövt. Allt ifrån den fantastiskt uppblåsta musiken till himlens evigt kvävande rosa nyanser och de överdramatiska zoomningarna yttrar denna bombasm. Detta är oftare än inte något en film undviker, att blotta bombasm på detta vis är uppfriskande härligt.
Att ge någon annan än Robert DeNiro erkännande för bästa skådespelarinsats vore orimligt när han grundar ett rent ut sagt bisarrt framträdande i rimlighet. Det är väldigt kul att se den, på den tiden, oftast väldigt seriösa DeNiro i en manisk galenhet som verkligen skapade något helt unikt och minnesvärt. Det må vara långt ifrån hans subtilaste roll, men utan tvekan en av hans mest minnesvärda. Även Juliette Lewis visar en fantastiskt ärlig tonårs-nyfikenhet. Utan denna uppriktighet skulle hon med säkerhet ansetts irriterande då hennes oftast väldigt dumma uppförande för handlingen mot det frustrerande. Bortsett från dessa två väldigt stora insatser så lämnade även Nick Nolte och Joe Don Baker två riktigt starka intryck. De är skådespelare vars merit lätt kan glömmas. Noltes skicklighet göms tyvärr ofta bakom hans persona i det verkliga livet, därför är det alltid överraskande när han bryter den i en roll likt denna. Patriarken i Cape Fear må vara långt ifrån det mest utmanande han spelat, rollen är dock av största vikt då han ger publiken en stadig hand att hålla fast i under bombasmens starka vindar. Som nämnt är även Joe Don Baker väldigt minnesvärd, en skådespelare vars James Bond-roller överskrids hastigt desto fler roller jag ser han i.
Bombasmen fortsätter i den fantastiska musiken vars originalkomposition skapades av den ikoniska Bernard Herrmann, dock omarbetad här av Elmer Bernstein. Det skulle inte förvåna mig om upphovet till denna films bombasm startade i musiken skapad åt originalversionen av Cape Fear (Farlig Främling) från 1962. Det är ett fantastiskt soundtrack med huvudstycket som en extraordinär utstickare, att kalla det ikoniskt är egentligen nästintill en underdrift. Inlevelsen i musiken och dess användning är så pass uppriktig att till och med Sideshow Bob blir bortglömd i skuggan.
Det som verkligen funkar så bra med manuset är hur den tonala bombasmen är en konstant. En tvekan gör sig aldrig bemärkt då modet att fortsätta köra mot det knasiga är evigt. Därför är kontentan av Cape Fear en lektion i hur en balansgång inte alltid behövs följas när det gäller ton-val, det som dock behövs är en genomgående konstant. Kör på bombasmen, absolut, men var då absolut säker på att modet finns att spränga den tonala balansvågen till spillror. Det må anses lätt att bryta konventioner i dagens allt för självmedvetna filmer, men det krävs mod att visa denna typ av brytning mot det konventionella. Den må anses som en av Scorseses mindre utmanande filmer men Cape Fear och konsten att hålla en konstant roande bombasm är utan tvekan modigt.