The Accountant: Vikten av Världsbyggnad och hur det (Nästan) Räddar en Dålig Film.
På papper låter The Accountant (Gavin O´Connor, 2016) som en exceptionellt vanlig film, lägger man dessutom till dess byxljumna kritiska mottagande så tappade jag all lust att se den i biograf. Men nu när den väl släppts på Netflix så passade jag, oavsett förutbyggda meningar, på att investera två timmar.
The Accountant är en intressant film mer än den är bra. Missuppfatta mig rätt, egentligen finns det väldigt mycket mer jag tycker om med den snarare än motsatsen. Huvudhandlingen är tillsynes inte något över det vanliga. Trots den medgivet originella huvudkaraktären så är denna typ av ”flykt-handling” är något som filmats otaliga gånger förr. Jag är rätt säker på att actionscenen på bondgården med det oskyldiga gamla paret har varit med i åtminstone två utav de tre Wolverine-filmerna. Dessutom känns scenen då Anna Kendrick blir kidnappad i sitt badrum klipp-klistrad rakt ur en Bourne-film.
Men vad är då bra? Med en rollista så bra som denna behöver jag inte ens nämna att skådespeleriet självklart är prima. Den riktiga fräschören ligger därför helt och hållet i filmens värld och bakgrunds-historia. Ben Afflecks karaktär Christian Wolff är nämligen en riktigt intressant filur, det samma gäller dessutom alla karaktärer runt omkring honom. Rättare sagt så hade de åtminstone potentialen att vara riktigt intressanta om de hade fått tid att marinera i publikens medvetande, iallafall längre än den korta tiden de fick. Däri ligger The Accountants huvudproblemet, det är en film som vill för mycket med ett alldeles för uppenbart suktande efter uppföljare.
Mängden handling som pressats in i denna tvåtimmarsfilm är mer än nog för att täcka en, vad som nog skulle varit en mycket bättre, sammanhängande och intressantare miniserie. Anna Kendrick, Jeffrey ”UncleFather” Tambor och Jean Smart har verkligen pinsamt lite att göra, de två sistnämnda spelar två karaktärer vars handling utan problem borde ha expanderats medans Kendricks roll egentligen bara är banal och meningslös. Att de dessutom försöker insinuera en sorts attraktion mellan de båda är pinsamt då ingen vidare beläggning för detta existerar. Jag älskar Anna Kendrick och jag hade gärna sett mer av henne i filmen om hennes roll hade någon vidare mening i slutändan, hon försvinner bryskt i den tredje akten för att sedan dyka upp igen i slutet. Varför Afflecks karaktär har fattat tagning för just henne är ytterst oklart och hennes slutgiltiga anledning att ens vara delaktig i handlingen var onödig.
The Accountant försöker göra det John Wick (Chad Stahelski, David Leitch, 2014) så mästerligt lyckades med i sin första tappning, skapa en omgivande värld med intressanta karaktärer som man får veta alldeles lagom mycket om för att sedan utveckla i senare filmer. The Accountant på andra sidan visar för mycket för att intrigera, och för lite för att tillfredsställa. Istället för att enbart antyda till en bakgrundshistoria så får vi istället hela bakgrunden till Afflecks karaktär i vad som slutar med otillfredsställande tillbakablicksformat som har sagt för mycket för att utvecklas i uppföljare, men för lite för att vara underhållande för sig själv.
The Accountant är en enormt frustrerande film som jag trots allt gillade, det är min enormt subjektiva svaghet för världsbyggande som får mig att tycka detta. Jag vill se mer av dessa karaktärer framför allt Jon Bernthals karaktär och Jeffrey Tambors, och jag finner dessutom slutet med avslöjandet av Afflecks hemliga kollega fascinerade om inte något skrattretande. Om uppföljaren som det pratats om faktiskt kommer in i produktion så kommer jag med största sannolikhet göra mitt bästa för att se den i biograf.