Blade Runner och Döden av Oskyldighet

Den här texten var den allra första jag skrev när jag studerade filmvetenskap på Stockholms Universitet. Idag känns den återigen relevant eftersom Blade Runner för tillfället är på allas hjärtan alldeles innan 2049 släpps i biografer. Den må vara ganska flummig med ett extremt abrupt slut men jag håller den ändock varmt om hjärtat eftersom jag fick bra omdömen, och jag tycker att jag tog upp en del relevanta poänger. Håll till godo och njut! (Gärna med lite överseende)

I Blade Runner (Ridley Scott, 1982) spelar William Sanderson den genetiska ingenjören J.F. Sebastian, utav ödet korsar han vägar med två utav filmens antagonister Pris Stratton och Roy Batty. Han blir en ofrivillig spelare i deras metaforiska schackspel i jakt efter ett längre liv, då de programmerats att endast leva fyra år. Mycket har skrivits om denna numera klassiska film, allt från dess dystopiska stadslandskap designad utav den ”visuella futuristen” Syd Mead till de olika tematiska handlingarna om vad det är att vara mänsklig. Något som dock sällan skrivs om är en utav filmens mest fascinerande aspekter, J.F. Sebastian. Så vem är då Sebastian, och vad representerar han i filmen?

Som genetisk ingenjör är Sebastian en av de medverkande i att tillverka de numera olagliga Replikanterna åt Tyrell-korporationen, han är försiktig, tyst och blyg men framför allt är han ensam. Blade Runners fiktiva jord som utspelar sig år 2019 är en övergiven planet. Det framstår aldrig riktigt vad som hänt med vår planet i filmen, men det är tydligt att de rika och mäktiga inte längre bor kvar. Det vill säga alla rika förutom Eldon Tyrell skaparen av det ovannämnda fiktiva företaget. Men om J.F. Sebastian är en ingenjör med åtminstone lite inflytande i den rika korporationen, varför bor då han kvar på jorden? Han lider utav en fiktiv sjukdom som filmen kallar ”Methusula Syndrome” en sjukdom (Döpt efter den äldsta mannen i gamla testamentet Methusalem, som även är Noas farfar) som får åldrandet att accelerera. Det är just detta som får J.F. att snabbt sympatisera med replikanternas sökande efter ett längre liv. Framförallt till Pris som visat tillgivenhet till honom, något som J.F. inte ser mycket av då han inte har några vänner överhuvudtaget. Som han säger själv skapar Sebastian sina egna vänner i form av små robotar iklädda cirkuskläder. Detta i en direkt parallell till hans mentor Eldon Tyrell, som han har en långt stående schackmatch med. Precis som sin mentor är J.F. en nästintill inlåst eremit. Båda är uppfinnare som uppfinner sina egna ”vänner”.

J.F. är en vanlig man i en ovanlig situation. Han är en arbetare som ofrivilligt dras in i något som han aldrig bett om, detta är något som de flesta kan relatera till. Att just relatera till karaktärerna är praktiskt taget är omöjligt när det gäller de andra rollspelarna i filmen. Lägger man dessutom till att Sebastian har denna fascinerande sjukdom så blir han automatiskt den mest intressanta karaktären i filmen.

Sebastians handling är den om en klassisk ”underdog”. En karaktärstyp som går tillbaka genom hela filmhistorien, tillexempel Buster Keatons karaktär i Så går det till krig (The General, Clyde Bruckman, Buster Keaton, 1926). Eller i litterära fall som David Copperfield (Charles Dickens, 1850) som följer den titulära pojkens svåra uppväxt. Man kan även dra tydliga kopplingar i Sebastians handling hela vägen tillbaka till den grekiska mytologin. J.F. går kanske bäst att relatera till Zeus och Heras son Hefaistos, mest känd som smed och hantverkar-guden. Han, precis som Sebastian skapar och tillverkar saker. De båda har varit nedsatta utav sjukdomar hela sina liv och de skulle av många ses som ”fula” på grund av deras traditionellt okonventionella utseenden.

Eftersom Pris är en sorts modell utav replikant som kallas ”pleasure model” så kan parallellen fortsätta att dras till den grekiska mytologin. Man koppla Pris till kärleken och fruktbarhetens gudinna Afrodite. Afrodite älskade aldrig Hefaistos trots att de var gifta, detta tolkas i scenerna då Pris flirtar med Sebastian endast för att komma åt sin skapare Tyrell. Afrodite (Pris) var även otrogen med Krigsguden Ares som i detta fall kopplas till Roy Batty (en stridsmodell-replikant). Roy och Pris har en relation som tydligt förvånar J.F. Sebastian i scenen då Roy först dyker upp i Sebastians lägenhet och kysser sin älskare.

Enligt Williams Sanderson i en intervju utförd av Paul M. Sammon så hade filmens regissör Ridley Scott detta att säga om J. F. ”This is a totally innocent man”.[1] Det är just detta Sebastian representerar i filmen, oskyldighet. Ingen annan karaktär i Blade Runner är oskyldig, ett argument skulle möjligtvis göras åt Rachel men hennes oskyldighet försvinner då hon skjuter Leon i ryggen. Detta är ett medvetet val av henne, Rachel överlever till slutet av filmen då hennes karaktär sakta men säkert tappar sin oskyldighet genom sina interaktioner och involveringar i Deckards värld. Sebastian på andra sidan förlorar aldrig sin oskyldighet. Han anar inte hur ultimata konsekvenserna kommer bli då han för med Roy Batty hem till Tyrell. Det sista vi ser från J.F. är då kameran klipper mellan hans förtvivlade ansikte och stunden då Tyrells liv tas ifrån honom. Detta visar inte bara mordet utav Tyrells liv utan även ögonblicket då J.F. Sebastians oskyldighet blir berövad. Vi får senare höra över en polisradio att J.F. dödats ”offscreen”. Faktumet att J.F. är så ignorerad när det gäller diskussioner/analyser om denna film fascinerar mig. Han är på alla sätt den mest centrala karaktären när det kommer till oskyldighetens tema i en värld där motsatsen härskar. Detta enligt mig är verkligen filmens viktigaste tema och den här karaktären personifierar verkligen att det helt enkelt inte finns utrymme för oskyldiga människor i Blade Runners fiktionella Los Angeles.

[1] Paul M. Sammon, Future Noir: The Making of Blade Runner, (London: Orion Media 1998), 142.